Anonym filosof

Jag har en dröm. Jag vill bli författare. Det verkar vara ett så fritt jobb, bortsett från bokförlagens krav på deadline för boken man skriver. När det är fint väder kan man sitta utomhus på sin balkong och slicka på en glass medan man skriver, och om det är dåligt väder kan man baka in sig i filtar och dricka varm choklad samtidigt som man för ner sin berättelse på datorn. Det verkar kul att fantisera fram en handling, karaktärer och en miljö, och sedan skriva ner den.  Det verkar vara roligt att kunna skapa något som andra sedan får ta del av. Att bygga upp en historia från bottnen. Bestämma karaktärernas öden och agerande.

Jag tycker att det är roligt att skriva, medan alla mina vänner tycker att det är pest och pina. "Usch", säger de. "Skriver gör man ju i skolan!". För dem känns det som ett tvång, men för mig är det snarare en befrielse. Det tycker pappa också. Han skriver en bok, dock inte på professionell nivå. Det blir som en avkoppling för honom. Han kommer hem från en stressig dag på jobbet, sätter sig med en kopp kaffe vid datorn och låter kreativiteten sprudla, och sedan blir han som en ny människa.

Jag blev en gång tillfrågad om att skriva en artikel i en tidning, jag tog chansen och fick den publicerad. Det kändes som en bekräftelse för att jag faktiskt skriver någorlunda bra, för vilken tidningsredaktör skulle godkänna en dåligt skriven text att för publicering i nästa nummer?  

Den här bloggen ska inte vara som de andra bloggarna. Jag bannlyser shoppingtips och andra fjanterier. Jag har bestämt att jag ska skriva om saker som jag själv upplever, men som jag inte berättar för någon annan. För att inte riskera att bli upptäckt så skriver jag anonymt. Det finns så mycket ondska i vår värld, och om man skriver eller säger fel saker så finns det snart personer som är snabba med att trampa på en.

Tanken med den här dagboksliknande bloggen är att jag, en populär sjuttonåring, ska kunna få mitt eget forum att uttrycka mina tankar och åsikter på. Jag tycker att det är roligt att skriva, så jag tar varje tillfälle i akt för att göra så. Jag lider av tinnitus, och jag undrar ständigt om jag kommer att orka med det alltid stegrande tjutet i mina öron hela mitt liv. Men jag har lovat mig själv att hur jobbigt det än blir så vägrar jag ge upp och kommer alltid att fortsätta kämpa. För jag älskar att leva, det gör jag.

Tanken är att ingen ska lämna min sida oberörd.